Klockan är 08:54 och jag ligger i sängen.

 

Nu har jag hela dagen framför mig så jag tänkte ta och berätta lite om vad som hände när jag kom fram till Vancouver.

 

På flygplanet fick alla en lapp där vi skulle fylla i vårt personnummer, vad vi heter, vad vi skulle göra i Canada etc. Eftersom mitt studentvisum inte var klart när jag skulle åka blev jag uppmanad att undanhålla delen om att jag skulle studera i Canada tills det blev färdigt, så jag fyllde i att jag skulle stanna i ca 100 dagar av personliga skäl.

 

När jag fick visa upp lappen frågade han lite frågor, så jag sa att jag skulle besöka några skolor som jag funderade på att söka in till. Efter ett tag skrev han på lappen och lät mig gå igenom. Jag blev helt sjukt lättad och jätteglad. Det varade inte så länge. En bit längre fram skulle man visa upp sin påskrivna lapp, och medan de flesta fick gå vidare framåt skickade han mig åt höger för att sätta mig och vänta i ett rum med massa andra människor. När jag kommer in ser jag massa uniformsklädda väktare och bänkar där de kollar igenom folks väskor och ställer oändligt många frågor. Vid det här laget visste jag ju att jag skulle ljuga för dem så mitt hjärta bara sjönk ände ner till botten. Helt ensam på andra sidan jorden och nu ska jag ljuga för tullen! 

 

Man fick gott om tid att fantisera om vad de skulle kunna göra när de får reda på att jag ljuger, jag satt nog och väntade i 2 och en halv timme innan det blev min tur! Och innan dess hade folk som blivit förhörda gråtit och haft det fruktansvärt.

 

Sen blev det då min tur. Jag fick gå med en tjej och svara på lite frågor. Det kändes verkligen jättejobbigt att ljuga. Efter en stund säger hon "I have to ask you straight out; are you here to study?", och då gick det bara inte. Jag erkände att jag ljög (fatta vilken situation jag befann mig i? som världens brottsling!) och höll på att bryta ihop, men hon va faktiskt jättesnäll och ställde mer frågor, som nu var lättare att besvara eftersom jag kunde tala sanning och slapp hitta på saker. Sen kollade hon igenom mina väskor och frågade lite om innehållet. Efter det bad hon mig packa dem igen och sätta mig på en stol vid de andra och så gick hon iväg. Efter en stund kom hon tillbaka och vinkade mig till sig. Hon berättade att de hade fått mitt visum och att allt hade löst sig, men om jag någonsin gör om något sånt här kan jag bli utkastad och aldrig få komma tillbaka till Canada. Det behövde hon knappast berätta, jag gör ALDRIG om det igen! Och jag råder er att inte göra det heller.

 

Så, allt blev ju bra till slut, men det var några av de värsta timmarna i mitt liv. Nu är jag i alla fall här och mår bra!

 

Slut på sagan, vi hörs senare!